Islandsresa

Något om Islands historia

Den som fått äran av att vara den första bosättaren på Island är Ingolfúr Arnarsson från Norge. Han och hans fosterbror Leifur ( senare kallad Hjörleifur) Hjóðmarsson dödade två tidigare vänner och tvingades ge sig iväg hemifrån. De hade hört talas om Island och for dit och tog reda på hur landet var. Några år senare tog de med sina familjer och flyttade dit. Detta var runt år 870.

Enligt Landnámabók, berättelsen om "landets besittningstagande", slog Ingolfúr sig först ner på Ingólfhöfdi, som vid denna tid var en ö söder om Vatnajökull. Hjörleifur bosatte sig på Hjörleifhöfdi, en halvö längre västerut. Hjörleifur ska sedan ha bivit dödad av sina trälar och dessa trälar flydde västerut till några öar. Dessa öar fick sedan namnet Västmannaöarna eftsom trälarna, som kom från Irland, kallades västmän.

Ön koloniserades därefter av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge för att slippa kung Harald Hårfager. Koloniseringen anses avslutad år 930. Det året grundades Alltinget, landets högsta förvaltningsorgan med lagstiftande och dömande befogenheter. Alltinget sammanträdde en gång om året på tingplatsen på Þingvellir.

Övergången från hedendom till kristendom skedde under fredliga former enligt Alltingets beslut år 1000.

Inre missämja och stridigheter ledde till att landet blev lydrike under Norge 1262. När Norge senare kom att höra till Danmark inordnades också Island under den danska kronan. På 1500-talet lade Danmark under sig handeln, som tidigare hade bedrivits med engelsmännen och Hansan. All handel föbjöds nu förutom med danskarna själva. Europas övriga folk gick en utveckling till mötes medan Island tynade av.

På 1700-talet minskade folkmängden drastiskt på grund av smittkoppsepidemier och naturkatastofer med hungersnöd och sjönk under 35000.

Island började småningom kräva självständighet. Till 1000-årsjubileet år 1874 fick islänningarna en författning av Danmarks kung Kristian IX som garanterade dem ett visst självstyre och lagstiftande maktbefogenheter. Den verkställande makten överfördes till Reykjavík år 1904 och 1918 fick landet självbestämmanderätt i inre angelägenheter, men den danska kungen fungerade som statsöverhuvud. Den 17 juni år 1944 förklarar Island sig slutligen självständigt på den gamla tingplatsen på Þingvellir.

En del av den tidiga historien beskrivs i islandssagorna, bland annat Njáls saga. Förutom släktfejder, mord och politik kan man där indirekt få information om hur naturen såg ut. Bland annat kan man sluta sig till att delar av södra Island var skogsbevuxet, något som man inte ser idag.